Telefonfabriken - invigningsmånaden - iMAGO
Den här artikeln bjuder vi på, mycket nöje!

Telefonfabriken – invigningsmånaden

Efter invigningsvarietén som gjordes för specialinbjuden publik, öppnade Mosaikteatern kulturscenen Telefonfabriken med en festivalmånad. Det var sammanlagt 18 föreställningar och fyra olika produktioner med olika ensembler från Mosaikteatern, gjorda för olika målgrupper.

I foajén på Telefonfabriken finns ett konstgalleri och du möts alltid av Mosaikteaterns egna publikvärdar som på allra bästa sätt ser till att du ska trivas. Du kan få dina ytterkläder omhändertagna och inhängda i garderoben och du får all den information du behöver.

Här ska ingen människa känna sig stigmatiserad och alla ska känna sig välkomna i den atmosfär vi gör allt vi kan för att skapa. Här ser vi till att krossa de fördomar du har och vi gör det med all tänkbar värme.

Gulabistan – rosenstaden

På många språk är namnet på blomman ros och färgen rosa snarlika, så som i hindi och urdu, gulab och gulabi = ros och rosa. Föreställningen ”Gulabistan – rosenstaden”, är inspirerad av myter, poesi och berättelser om färgen rosa och rosen som kult och kulturväxt.

Tre kvinnliga dansare i rosa klänningar sitter på golvet. Fokus på en dansare som höjer sin arm och ser allvarlig ut.
Sittande dansare i ”Gulabistan”.

På scenen står sex dansare. Rörelsematerialet är hämtat ur kathakdans och expressiv rörelseträning. Det finns ingen historia, ingen förklaring. Bara ett överflöd av rosa och röda nyanser.

Medverkande: Sofia Wittmark, Anna Bäck, Josefin Jacobsson, Malin Nord, Miriam Kroneld. Regi och koreografi: Veronica Tjerned.

Två kvinnliga dansare i rött med röda handflator. Fokus en dansare som fört ihop handlovarna så de röda handflatorna är öppna mot oss, likt en näbb.
Röda händer.
Två kvinnliga dansare i röda klänningar med korta käppar i händerna, möter varandra som de dansar och fäktas.
Röda dansare i rörelse.

Människokung Hamlet

Joakim Fernström, aktör på Mosaikteatern med Downs syndrom, har alltid velat göra Hamlet. En balansgång mellan kärlek och galenskap, sorg och lycka. Joakim frågade Daniel Rudholm, konstnärlig ledare på Mosaikteatern, om han ville gå in som medskapare av föreställningen.

En första tanke var en jättestor ensemble för att kunna fylla pjäsens alla roller, men efter ett tag började de tycka att skulle vara mer intressant att göra hela pjäsen själva, med Daniel som musiker och publiken som deltagare.

På en gedigen trästol står Joakim och Daniel. Daniel håller om Joakim och lyfter honom. Joakim skrattar och sträcker upp en mikrofon till Daniel som han pratar i.
Daniel och Joakim i samarbete under Hamlet.

Den litterära texten i Shakespeares Hamlet var inte vägen att gå. Ett annat sätt att berätta historien behövdes. Bilder, ljud, musik och rörelse. I arbetet steg ytterligare två historier upp: sagan om Lejonkungen och berättelsen om Joakims egen födelse.

Tre berättelser vävs samman. En soloföreställning för två personer och tre blivande kungar. Av och med: Joakim Fernström och Daniel Rudholm.

Fokus på Joakim som har ställt upp en målad bild av ett stående lejon med mantel. Han håller i ett annat stående lejon med mantel och krona. Joakim är fokuserad och allvarlig.
Berätterlsen om en lejonkung i Hamlet.
Joakim har en spetsig prinsess-hatt på sig med slöja. Han tycks glatt prata med två tomma trästolar på scenen.
Joakim intar scenen.

Havet vid sista hållplatsen

Ett stycke performance art som rör sig i gränslandet mellan dröm och verklighet. Efter att ha råkat somna på en buss vaknar en kvinna upp och inser att hon hamnat på bussturens sista hållplats. Hon upptäcker att strand alldeles vid hållplatsen och bestämmer sig för att utforska den.

En kvinna i röd klänning tittar neråt på marken, där står tomma flaskor och burkar. Hon har fört ihop handlovarna och öppnar sina handflator mot oss.
En kvinna vaknar upp i ”Havet Vid Sista Hållplatsen”.

På stranden möter hon två individer, som båda är där av helt olika anledningar. De tre försöker att samexistera på stranden, men det uppstår snart både inre och yttre hinder som gör det svårt för dem. Föreställningen är ordlös och bygger på samspelet mellan rörelse, film, musik och atmosfärisk ljudbild.

Medverkande: Lisa Neidenmark, Johannes Lundberg, Miriam Kroneld. Regi och idé: Therese Persson-Näsberg.

En kvinna dansar i vita kläder med en böljande kjol i volang och tyll, med en turbanliknande hatt på huvudet. En man i svart med skägg och bowlerhatt böjer sig fram och kramar en metalliknande flaska.
Två individer på stranden.

Nattkulan

Det är natt. Hela staden sover. Men det är visst några som fortfarande är vakna. Vilka är de? Och vad gör de? Nattkulan är en poetisk och rolig föreställning för hela familjen och alla åldrar.

Medverkande: Milad Thamer, Niclas Bergwall, Filip Wikström, Niklas Hjelmvik, Josefin Ekström. Regi: Petra Ekblom.

En stor vit kula i fokus som hålls upp med ena handen av en manlig dansare i svart. Runt honom anas konturerna av små höghus där man kan se tända fönster. I förgrunden en miniatyrstad.
Nattkulan är uppe.
Två killar står mitt emot varandra, den ena ser ut som om han ska lyfta på sin hatt och den andra härmar honom. Det är fullt ljus på dem och den lilla staden anas i bakgrunden.
Två vakna individer.
Dela denna artikel