Jag heter Emelie och bor i Kivik på Österlen. Jag är konstnär på fritiden. Jag är ledig från jobbet just nu. Det blir hemarbete, men jag får hålla på med min hobby i alla fall.
Varför började du med konst?
Jag vet inte riktigt, men jag började när jag var liten. Jag hade en lärare som också var konstnär. Han tyckte att jag skulle börja rita. Så jag gick lite extra till honom. Han rådde mig att aldrig sluta måla, men jag förstod inte riktigt då. Det är svårt att veta sånt när man är ung. Det är kanske det jag ska syssla med.
Har du gått på någon konstskola eller är du autodidakt, alltså självlärd?
Jag är självlärd. Jag har aldrig gått på någon konstskola. Bara vanlig bild i så fall, på mitt eget vis. Annars jobbar jag på en daglig verksamhet i Simrishamn som heter Kullagret. Där har vi precis öppnat en loppis och så lite konst. Men de är lite nya på konstnärligt skapande. Sakta med säkert går det framåt.
Hanna gör en digital intervju med Emelie.
Har du någon förebild inom konsten? Någon som du tycker om eller blir inspirerad av?
Jag blir inspirerad av naturen och havet. Det beror också lite på hur jag mår och lite på årstiderna. Man måste ha något inombords som inte går att förklara. Ibland är det som om man inte kan måla alls. Man måste ladda upp liksom. Säga ”kom igen”!
Visst är det så ibland och då måste man peppa. Har du haft några utställningar?
Ja, lite till och från. Inga kända utställningar, men bättre än inget som sagt. Jag skulle gärna ställa ut en gång om året och jag vill öppna upp, inte bara för mig själv utan för fler.
Vilka tekniker jobbar du i?
Jag jobbar mycket i akvarell och tovning, mest tovning. Det är roligast.
Har Covid-19 påverkat ditt konstnärliga arbete?
Både ja och nej kan man säga. Jag har saknat att träffa folk, man blir liksom ensam. Man behöver ha någon att snacka med ibland. Det har påverkat lite psykiskt. Jag är rädd att smitta andra. Man vet liksom inte.
Hanna gör en digital intervju.
Vad har du för framtidsplaner eller drömmar?
Jag har en dröm. Här i Simrishamn så drömmer jag om att kommunen ska öppna ett kulturhus för alla. Jag vill träffa andra människor. Det är roligare när man är fler. Många människor bara sitter. Då är det bättre att komma ut där de kan måla och allt möjligt annat.
Kan du berätta lite om dina bilder?
Ja, man målar ju alltid olika. Det går ju inte att ta patent på något som man målar. Man är ju lite försiktig när någon annan säger att det där är ju mitt. Jag tror inte det påverkar mig om någon säger att det där är mitt. Vissa gubbar kan ju bli riktig ruskiga. En del kan tolka dem som glada. Det beror på hur man känner sig.
Har du något du vill tillägga innan vi säger tack och hej?
Det är roligt att tavlorna är i Stockholm nu. När de kommer i tidningen [iMAGO], så kommer många att få se dem. Det är roligt!
Med ”Djurliv” var jag lite inspirerad av Picasson, men med djur istället för människor. ”Ledsna ögon” heter egentligen ”Fri”. Jag har glömt att ändra namnet på den. När jag målade den första gången så var det ledsna ögon. Den var inte fin. Dagen efter såg den jättetråkig ut. Så jag målade över den. Det blev en svart fågel. Då tänkte jag, vilken sur fågel. Då blev det plötsligt en vit fågel. Det blev en duva. Den fick heta Fri.Gubbarna utan ansikten i ”Enigma” är min profil. De liknar figurer fast de är utan ansikten. Det är motivet jag målar mest. Det blir lite som man känner sig också. Om du tänker dig att du har en diagnos, så känns det som om man inte passar in. Inga ögon som ser en. Inga öron som hör en. Det är precis som om världen tolkar en så. Man är transparant. Fast nu är jag inte det på samma vis. På nåt sätt så fastnade det hos mig. Jag skulle måla den känslan. Försöka väcka folk lite. ”Indianen” gjorde jag på Orkidén i Kristianstad. Jag var lite sur. Vi skulle börja måla och jag var på hugget. Så jag tog en pensel och bara duttade på pappret. Det blev någonting som vi inte vet vad det var. Den fick heta Indianen, för det ser ut som den har en tomahawk-mössa. Ibland säger de att det ser ut som en motorcykel. Man kan inte sluta titta på den. Någon såg en groda. Det var en av de första bilderna jag gjorde. Den ställde jag ut påsken 2018 under konstrundan i Österlen.”Tulips” är gjord i Kristianstad. Då hade jag inte mycket ljus. Den blev lite mörk. Andra tyckte den var fin, men när den kom ut i ljuset såg den jättemörk ut. Jag försökte snygga till den lite och det ska föreställa vår. Det är då blommorna brukar komma. Jag kan bara måla blommor när det är vår. Det är konstigt.”Nattugglor” är väldigt gammal. Jag kan berätta en rolig historia om den. Den är gjord 2011 och jag ställde ut den 2012 på ett café i Kivik. 2013 började en annan konstnär från Kivik också att måla gubbar och har gjort det sen dess. Visst är det konstigt. Hon säger att du inte får vara med mig. Hon målar dem glada och fina. Jag målar dem mer som jag känner mig. ”Oxford street” är väldigt fin faktiskt. Jag målade den som en lek. När jag fyllde 25 år skulle jag resa till London. Jag försökte föreställa mig hur det såg ut i London. En massa människor och rusning. Alla har hatt och fina käppar. Av misstag så stannade jag upp och tittade på tavlan och tyckte att den såg ut som engelska flaggan.”Solnedgång” gjorde jag samtidigt som Enigma. Solnedgång tog tio minuter. Jag tog färgen som var över. Det är precis som att den blev bättre av en slump. Man ska inte koncentrera sig så mycket, man ska bara jobba på.”I love Sheltie” har en hemlighet i bilden. Om man delar på de två hundarna så blir det en häst. Ibland kan man tolka bilden så att det inte är en hund, det är en häst. Om du tänker dig halva hunden, så är det en häst med en man. Det är en hund och en häst. Det såg jag inte förrän andra sa det till mig.
