Det är långsamt att vara här – om Vipeholm

Livets museum är ett medicinhistoriskt museum i Lund som nu visar utställningen ”Det är långsamt att vara här – om Vipeholms sjukhus”. Utställningen berättar om livet på ’sinnesslöanstalten’ Vipeholm, som är mest känt för sina kariesexperiment på de intagna under 1940-talet. Vi träffar Mattias Nordahn Larsson som är verksamhetsansvarig på Livets museum och museipedagog för att prata om utställningen.

Kan du berätta lite om utställningen och hur den kom till?

Grunden för vårt museum är att vi har ett medicinhistoriskt magasin där vi har lite över 30 000 föremål, det är Region Skånes medicinhistoriska samling.

En del i den samlingen är föremål som är från Vipeholm och de har inte ställts ut på Livets museum, så vi kände att det var dags.

Sen har Vipeholm varit lite i media, framför allt podd-serien som Sveriges Radio släppte om Vipeholm. Nu har det också kommit en spelfilm, så det har funnits ett intresse runt Vipeholm.

Fanns det några svårigheter under arbetet med utställningen?

Vi har haft en del frågor där vi varit tvungen att tänka – kan vi göra så här? Det har till exempel gällt patienterna på Vipeholm, kan vi visa deras ansikten? Sådana diskussioner har vi haft.

Vi landade i att vi kunde göra det, för om vi inte hade med patienterna så skulle utställningen inte handla om Vipeholm. Vipeholm är ju de 3 000 patienter som var inskrivna, inte byggnaderna och sjukhusledningen.

En annan konkret sak är att vi i Sverige har patient-sekretess, vilket innebär att en journal inte är tillgänglig förrän det gått 70 år sedan den skrevs. Så vi har inte kunnat titta på några patientjournaler efter 1953, eller kunnat ta upp de berättelserna. Alla personliga berättelser eller brev, i utställningen gäller personer som bodde på Vipeholm innan 1953.

Hur länge visas utställningen och vilka är den för?

Vi har inget slutdatum men vi tänker oss att den ska stå till hösten 2024. Vi vänder oss mycket till skolan där de kommer hit och pratar om mänskliga rättigheter, demokrati och människosyn. Sen har vi öppna visningar ibland även på kvällar.

En viktig del med en sådan här utställning är inte bara att redogöra för vad som har hänt, utan hur vi behandlar varandra idag. Det är ju frågor som är aktuella fortfarande och framför allt för den unga generationen att ta vidare.

”Om 50 år tittar kanske människor tillbaka på 2023 och tänker – tänk att de gjorde så på den tiden – såsom vi tänker tillbaka på Vipeholm nu.”

Utställningen kan vara viktig också för människor som ska ut och jobba till exempel inom daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättningar eller inom vården för att kunna ha en kritisk syn även på vår tid.

Vad är du mest nöjd med vad gäller utställningen?

Jag är nog mest nöjd med att vi lyckades hitta så många egna berättelser i de journaler vi fick ta del av. Att det fanns så många berättelser från patienterna själva. Att vi inte bara beskriver patienterna utifrån hur sjukhuset beskrev dem, utan att deras egna tankar får komma till liv.

Det är förstås ändå inte representativt, eftersom det fanns många patienter som inte själva kunde prata eller skriva. Men vi kommer ändå några patienter rätt nära och det är jag glad för!