Krönika ”Kulturell representation”
Redan från när vi är små söker vi efter förebilder. Personer som vi kan se upp till, jämföra oss med och eftersträva att bli. Vi söker oss ofta till personer som på något sätt liknar oss själva och ser på dem för att föreställa oss vad vi själva kan uppnå. Det sker genom personer vi känner personligen, men även genom kändisar och fiktiva karaktärer.
Av den anledningen är det viktigt att olika minoritetsgrupper representeras på ett positivt sätt i media. Få grupper drabbas av det lika illa som HBTQ-personer, och i synnerhet transpersoner. Genom åren har transpersoner oftast varit tvungna att hålla sin status som transpersoner hemlig på olika sätt. De är också en väldigt liten del av befolkningen, vilket inte gör det lättare att hitta andra transpersoner som förebilder.
Därför blir media viktigt för transpersoner för att hitta förebilder.
Problemet fram till nyligen är att det har varit en extrem brist på positiv representation av transpersoner i media. För alla som levde under 90-talet är det pinsamt att kolla tillbaka på representationen som fanns då.
I den utsträckning som transpersoner sågs i media var det oftast som en punch-line på ett skämt. Ofta var det heterosexuella män som av misstag var attraherade av en transkvinna. Ett av de mest ökända exemplen är filmen Den galopperande detektiven (1994), när tittaren i slutet av filmen möts av en scen där alla män äcklas av att ha kysst en transkvinna.
På sin höjd fick transkaraktärer vara offer i tragedifilmer. Detta för att få tittarens sympati, som i filmen Boys Don’t Cry (1999). Den typen av roll är givetvis bättre då den hjälper till att humanisera transpersoner och påvisa hur illa det faktiskt är för många transpersoner. Speciellt då filmen är baserad på en verklig händelse, där en transkille blir utsatt för väldigt brutalt sexuellt våld som slutar i att han mördas.
Problemet ur ett förebildsperspektiv, är att den typen av filmer nästan aldrig är gjord för transpersoner. De är ofta till för att informera cispersoner* om problem som transpersoner tyvärr alltför ofta upplever.
Under 2000- och 2010-talet har tack och lov positivare representationer av transpersoner för transpersoner blivit vanligare.
En av mina favoritserier på ämnet är den japanska animeserien Wandering Son (2011). Serien följer en ung transtjej genom hennes skolgång i en väldigt positiv miljö. Det är en serie som är full av glädje och hoppfullhet, även om vissa tyngre ämnen berörs.
Det är verkligen en serie som känns som att den är gjord för att ge förebilder till yngre transpersoner. Det är väldigt viktigt, då just den gruppen väldigt sällan representeras i media.
Det behövs dock fler förebilder för transpersoner, även om saker och ting har förbättrats markant de senaste 20 åren. Allt mer media produceras av större företag, som har positiv representation av transpersoner, men det finns otroligt mycket mer att göra.
Det behövs fortfarande fler och mer varierade positiva förebilder för transpersoner i media.
Även om vi lever i en värld där transpersoner är synligare, så är det fortfarande en relativt osynlig minoritetsgrupp. Det är fullt möjligt att en ung transperson växer upp utan någon annan transperson runt sig. Då är det viktigt att media finns där med positiv representation och undviker att återupprepa skadliga avspeglingar av transpersoner.
KOMMENTAR
*Cisperson: identifierar sig som det kön denne tilldelades av en läkare vid födseln.