Resonans – sinnenas utställning

Resonans är en utställning som vill engagera så många besökare som möjligt, oberoende av vilka förutsättningar besökaren har. I utställningen får kroppens olika sinnen uppleva allt från att dofta på något till att känna vibrationer och ligga ner på ett konstverk. Resonans har varit ett projekt där man har utforskat konst, tillgänglighet och demokrati, både bland konstnärer och deltagare. Bakom initiativet till utställningen står Jenny Åhsberger och Po Hagström. Vi träffas digitalt och jag börjar med frågan var namnet kommer ifrån.

Resonans betyder återklang. Det är som ett eko, något som händer och kommer tillbaka till dig. Det är vad de vill att besökarna ska få uppleva med konstverken. Besökarna själva blir delaktiga i konstverken, för att det ska hända någonting, berättar Po.

”Alla de här tre verken måste man uppleva med sin egen kropp, sina egna sinnen för att verken ska finnas egentligen.”

Po tar som exempel ett par hängande bollar som besökare behöver röra vid, för att det ska hända något. Han menar att verken egentligen inte finns förrän någon upplever dem. Konstverket uppstår när besökaren upplever och rör verket.

Det saknas aktiviteter

Jenny berättar att det skapas mycket konst på dagliga verksamheter. Hon vet också att det finns få aktiviteter för personer med flera funktionsnedsättningar. Po fyller i att han tidigare har testat konst på olika sätt med personer som har flera funktionsnedsättningar och Jenny blev inblandad.

Jenny tänkte att konsten borde kunna ske i större skala och att fortsätta undersöka möjligheten för personer med flera funktionsnedsättningar, att uppleva konsten. Po hade också hört att många aktiviteter inte var tillgängliga för den här gruppen.

De visste att det fanns vissa utställningar med modern konst där deltagarna kunde känna, höra och uppleva konsten med flera sinnen, som var bra. Eftersom både Po och Jenny ville skapa en förändring och hitta på något nytt, så skapades utställningen Resonans.

Tre olika konstverk

Po förklarar att de ville ha tre olika konstverk. Det skulle vara tre verk som på olika vis kompletterade varandra och som man kunde uppleva med sina sinnen på varierande sätt. Om man inte kunde ligga på ett verk, så skulle det finnas något annat att möta.

Po fortsätter berätta att det här utställningsprojektet också ville undersöka tillgänglighet, demokrati och konst ihop med olika sorters målgrupper. Vi ville skapa ett intresse för hur man kan mötas och utvecklas i konsten, säger han. Vi har både arbetat med engagerade konstnärer och frågan hur man kan utveckla konsten för att fler personer ska kunna delta.

Vad händer med utställningen i framtiden?

Det finns ingen planerad fortsättning nu, men konstverken, kunskapen och erfarenheten att göra en sådan här utställning finns kvar, menar de. Det är även möjligt för andra gallerier och platser att göra något liknande, säger Jenny.

Behovet hos målgruppen att uppleva saker fortsätter att finnas, understryker Po. Nu försöker vi sprida detta vidare, så att fler kan få en aktiv fritid och att fler personer vågar satsa på ett projekt som detta. Han säger också:

”Vi kan ge dem råden, vi kan ge dem erfarenheterna, och det underlaget som faktiskt har skapats under det här projektet också.”

Lärdomar av att arbeta med Resonans

Jenny säger att de har lärt sig mycket om att jobba med olika målgrupper. Hur viktigt det är att informationen om arrangemanget når ut på rätt sätt, för annars kan det hindra personer från att komma i väg.

I en blackbox syntes konsten bra för besökaren och man blev inte distraherad av omgivningen, säger Jenny. Det här är en utställning där konsten är uppbyggd för att nå olika personer på deras egna villkor och gör man något bra så fungerar det för alla. Jenny fortsätter med:

”När vi inriktar oss på att det ska fungera för personer med ganska stora, ganska omfattande funktionsnedsättningar fungerar det för alla. Det vill säga, det är universellt utformat, så då fungerar det för alla.”

Po avslutar med fjärrkontrollen som ett exempel. Från början var det ett hjälpmedel till TV:n, men nu är fjärrkontrollen något som alla använder. Om man har bra lösningar så finns de för alla och inte bara för en speciell grupp.

Jag tackar Po och Jenny för det här samtalet och får med mig ett fint citat från en av besökarna som sa: ”Fantastiska verk och ovanligt att hitta en så tillgänglig utställning! Lagom med tre verk. På andra utställningar är man rädd för att störa de andra.”

Jag hoppas Resonans dyker upp på fler ställen i framtiden!