Kent Sidvall – en lång man med många historier

Vi träffar Kent Sidvall på Medborgarplatsen i Stockholm för att prata om hans senaste boksläpp. Det är en lång och välklädd man vi möter. Han överväger noga sina ord och pratar med stor eftertanke. Vi samtalar om böcker, musik och Medis 5. När Kent svarar på en fråga kan det bli en lång historia, precis som i hans böcker.

Kent, du ger ut din andra bok ”Uppvaknande”. Kan du berätta lite om vad den handlar om och om hur du fick idén till den?

”Uppvaknande” är en fortsättning på min första självbiografi ”En lång och komplicerad historia”. Det är historier från olika epoker i mitt liv. Vad jag tyckte och tänkte förr och vad jag tycker och tänker nu.

Min nya bok innehåller lite nyare reflektioner, än den första boken. Jag har kommit längre i min personliga utveckling, förklarar han.

Båda dina böcker bygger på händelser i ditt liv. Kan du berätta lite om dig själv?

Jag föddes 1957 i Nynäshamn. Min far jobbade på oljeraffinaderiet och min mor blev hemmafru när jag föddes. Kent berättar sedan hur han bland annat jobbat på Electrolux Motor i Huskvarna och Sjöviks folkhögskola, där han spelade trumpet i deras storband.

Det blev även en flytt till Falun för jobb på en plastfabrik och en berättelse om hur Kent på Stockholms central träffade två mormoner och fick ”Mormons bok”. Han var intresserad av allt som hade att göra med religion, filosofi och psykologi.

”Därefter började det hända konstiga saker som tar för lång tid att förklara. Men enligt min egen bedömning, så gifte jag mig med en person som jag inte kände ordentligt på grund av ett tvångsneurotiskt beteende från min sida.”

Det måste alla göra, annars är man inte normal tänkte jag, förklarar Kent. Alla människor skall gifta sig, skaffa barn och samtidigt vara tacksam om det är någon som vill gifta sig med en. Det gick som det gick, vi var olika som natt och dag och passade inte ihop. Vi gick varandra på nerverna så efter bara ett år skilde vi oss. Resten får ni läsa i ”En lång och komplicerad historia”.

Du har ett intresse för musik också, hur vaknade det intresset?

I början på 80-talet, minns Kent. Jag var långtidssjukskriven för första gången i mitt liv och hade inte något att göra. Innan jobbade jag heltid, tränade sportkarate och sprang i skogen.

Kent berättar hur han var ute och sprang en mörk vinterkväll. Det var tjugo minusgrader och han var mitt ute i elljusspåret när ljuset släcktes. Han irrade omkring i fyra timmar innan han kom ut ur skogen och hade då förfrusit foten.

Väl hemma gjorde Kent misstaget att doppa ned foten i hett vatten. Det orsakade kärlbristningar och foten blödde. Han fick opereras och blev sjukskriven en månad. Då började jag lyssna på grammofonskivor med olika sorters musik, för jag hade ingen aning om vilken musik som tilltalade mig, förklarar han.

”Jag upptäckte musikens helande och frälsande kraft. Då blev jag upplyst om storbandsjazz, det blev jag frälst av. Den musiken framstod för mig som om den kom från paradiset. En helt annan perfekt fantasivärld.”

Så jazz är vad du framför allt gillar, men du trivs också med att stå på scenen och sjunga. Skriver du egna sångtexter?

Nej, svarar Kent. Han sjunger mest covers, gamla låtar som andra har gjort, som Louis Armstrong, Gershwin, Hoagy Carmichael, Cole Porter, Frank Sinatra och jazzklassiker.

Din arbetsplats, Medis 5, betyder mycket för dig. Vad gör du för något på Medis 5?

Kent berättar att det var på Medis 5 som han började uppträda offentligt med att sjunga. Det har åstadkommit underverk för honom och tagit honom vidare i hans personliga utveckling.

”Innan jag började på Medis 5 2012 flöt jag bara omkring och visste inte vad jag skulle göra. Mitt tidsfördriv var att supa mig full, lyssna på musik och titta på film. Det var det enda jag gjorde och det kom jag inte vidare i livet av. Medis 5 hjälpte mig ta fram mina talanger.”

Kent berättar att han skrev redan innan och hade över 400 sidor skrivet material. Marita Jonols valde ut 190 sidor av dem. Det är Marita som har redigerat boken och Peter Karppinen som har fotograferat, båda jobbar på Medis 5.

Du var också med i SVT:s dokumentärserie ”Det är inte så dumt att bli gammal”. Ditt avsnitt hette ”Vägen till vansinnet”. Hur kändes det?

Frilansfotografen Johan Palmgren och journalisten Åsa Blanck var trevliga personer och behagliga att samarbeta med. Därför behövde jag inte vara nervös, fast jag blev filmad hit och dit, skulle stå där och där, gå där och där, säga det och det och så vidare. Det var inga problem alls, nervös blev jag när det var klart och dokumentären skulle visas, säger Kent fundersamt.

Då upptäckte jag något intressant, men obehagligt. Hur människan fungerar psykologiskt – man blir överdrivet självkritisk och tycker att allting är pinsamt, berättar Kent.

Men han tog det lugnt och höll tyst. De andra som såg dokumentären fick säga sitt först och det kom bara positiva kommentarer. Då tyckte Kent att det var ok och att han inte behövde skämmas.

Vad vill du göra härnäst, har du planer på en tredje bok eller en till skiva?

Det är ett frågetecken än så länge. Jag tar en dag i taget. Det får mogna fram sakta och säkert, avslutar Kent efter en stunds eftertanke.