Recension ”Det här är mitt liv”

Författare: Martin Fallhagen med Lasse Nohrstedt

Förlag: LL-förlaget (2022)

I boken får man möta en kille, Martin, som är runt 30 år. Han berättar om hur det är i hans vardag. Hur det är att bo på gruppboende och jobba i daglig verksamhet. Han har Downs syndrom. Han har en stark vilja för att göra så att han mår bra i sin sysselsättning och boende.

Det är en biografi med väldigt mycket fakta för att vara så tunn. Man kan inte läsa boken så snabbt, det är mycket att ta in. Den innehåller bilder och är ändå lätt att ta till sig.

Martin är på en skola som har loppis och café. Han håller på med film, teater och musik. Han älskar sitt jobb och vill vara där för evigt. Han jobbar lite som jag, som alltiallo. Jag målar, skriver och spelar teater. Martin verkar trivas som fisken i vattnet på sin verksamhet.

Jag kände igen det han skriver, som att när vissa vikarier inte förstår. Till exempel när Martin lagade mat med en vikarie som stack därifrån så allt brändes och han skadades. Det är svårare för mig att få förtroende för den personen. De måste förstå att man behöver en viss tid på sig. Jag behöver mycket tid med personen, den behöver visa engagemang för att jag ska kunna släppa in honom eller henne. Då kan jag låta arg, men menar inte att vara det. Men jag blir frustrerad. Jag tror han är likadan.

Jag fick en annan uppfattning om boken, jag trodde mer han skulle klaga men det var faktiskt sådant jag själv klagar på så jag fick ändra min uppfattning.

Boken väcker tankar och funderingar kring mitt eget boende. Martin verkar på det stora hela ha ett bra boende och jobb men han saknar sin bästa kompis som flyttade för långt bort för att kunna träffas.

Den här boken skulle man vilja visa alla som jobbar med funktionsvariationer. Att de ska förstå att vi är bara människor.