Liv Död Sex Pop – berättelser ur livet

Jag såg premiären av föreställningen LIV DÖD SEX POP på Dramaten. Det är en föreställning som utforskar livskrångel, sårbarhet och omsorg. Alla har en egen berättelse, menar Tove Sahlin, som är föreställningens koreograf, regissör och konstnärliga ledare. Frågan är vem ska berätta den?

Elva skådespelare och dansare finns på scenen och delar med sig av sin syn på livet och döden. Jag träffade Tove med dansaren och doktoranden Christine Bylund efter föreställningen. Christine från Umeå var den första som Tove rekryterade till projektet.

Hur fick du idén till titeln på föreställningen, Tove?

Mitt under pandemin började jag fundera på där med liv och död. Sex och Pop kom in för att det också är två ord med tre bokstäver i. Det måste vara snyggt grafiskt. Titlar måste se snygga ut, så det var en formfråga.

Det är också existentiella frågor som både har att göra med när vi kommer till världen och när vi dör. Sex, som en lek med relationer, känslan av sammanhang. Pop ville jag lägga till i titeln för att leka med det här husets dramatik. Därför lekte jag tematiskt med de här fyra orden.

Skådespelarna kommer från många olika platser i Sverige. Hur hittade du alla förmågorna?

Jag rekryterade en grupp som själva aktiverar frågor om tillgänglighet, konst, funktionsfrågor och aktivistfrågor. De både bär och utvecklar frågorna själva, genom sin forskning eller sin konst. Jag sökte så många kunskaper som möjligt för att få ett starkt team, säger Tove.

De som frilansar blev också tillfrågade att vara med i ett konstnärligt råd i början av arbetet så att vi kunde bygga en styrka ihop, innan vi gick in på en sådan här institution som har sina tydliga ramar.

”Jag tror det är viktigt med gruppdynamiken. Men hur stark gruppkänsla kan man få, speciellt när det var pandemi och att vi måste träffas bara på zoom?”

Jag som helst vill dansa med folk i två veckor innan jag vet vad de heter, skrattar Tove. Coronan kom och tog bort mycket av våra förberedelser. I vanliga fall vill jag ha minst en veckas arbete i studio för lära känna alla, vad de vill och känner.

Det var väldigt spännande att se skådespelare och dansare på scen som man inte är van vid, som dansare i rullstol till exempel. Alla skådespelare fick ta plats. Hur gör man för att hitta en bra balans med skådespelare med så olika förutsättningar?

Det är klart att en blandad ensemble är bra, menar Tove. Hur man får till en balans kanske är den stora frågan när man jobbar med människor som har väldigt olika bakgrund. Men eftersom det här är ett dokumentärt projekt arbetar alla både med sin egen berättelse och sin egen kropp.

Det dokumentära är inte bara det man berättar utan också vilken sorts dans man väljer att göra. Man skapar sin dans själv. Jag säger inte: Nu ska du dansa Rock’n Roll och så får du göra det precis som jag har bestämt att Rock n Roll ska vara, skrattar Tove.

Det är en massa saker som kan bli dans. Jag brukar tänka på det som dokumentär dans, det vill säga något specifikt för de olika artisternas dansstil. Vad är till exempel Christines dans? Vad är det som är Christines danserfarenhet och danslust?

Christine berättar att hon har arbetat in frågor i föreställningen som gäller livsvillkor som ingen annan kan tänka sig. Det är scenkonstens uppgift att visa livsvillkor som majoriteten inte vet någonting om, säger hon. Att lyfta in de okända berättelserna i det här rummet som har möjlighet att nå många är viktigt.

Eftersom jag är koreograf främst, säger Tove, har jag tittat på hur de rullstolsburna personerna rör sig. Jag har också tittat på olikheter i rullstolarna. Att ha tre sorters rullstolar är också en sorts kommunikation. Det är inte en enda sak att sitta i rullstol. Det ser olika ut från person till person.

Hur hittade föreställningen till Dramaten? Det känns inte som en typisk dramatenföreställning!

Det var Mattias Andersson, som var ny chef här på Dramaten, som erbjöd mig att komma hit. Vi har arbetat tillsammans på Backa Teatern i Göteborg, jag som koreograf till honom men jag har också gjort ett eget verk. Mattias tyckte att jag skulle komma och skaka om huset lite. Han ville göra ett konstnärligt verk kring frågor om tillgänglighet och existentiella frågor, berättar Tove.

”Jag tror att Mattias bestämde sig för att göra något drastiskt som att sätta ett så pass experimentellt verk på Stora scenen.”

Christine inflikar att Dramaten är ju nationalscenen i Sverige och att det är på det här sättet som man ska prata om representation. De som bor i Sverige ska också kunna känna igen sig i det som spelas på Dramaten.

Det verkar som om Dramaten har gjort miljön mer tillgänglig både för publik och för skådespelare. Är det på grund av den här föreställningen eller hade Dramaten planer på det ändå?

Det fanns i planerna, men den här föreställningen satte en tidslinje på det hela. Hade inte vi tackat ja till att driva det här projektet kunde det ha dragit ut längre på tiden. Jag hoppas att det inte bara år temporärt. Det ska ju vara en förändring som har skett. Det ska bli intressant att följa Dramaten i framtiden. Jag slutar snart och Christine slutar när den här pjäsen är färdigspelad, säger Tove.

Christine menar att det är skillnad mellan fysisk tillgänglighet, som hissar och trappor och hur man arbetar. Den här föreställningen är ett projekt som tar mycket längre tid att genomföra än normalt.

”Det får inte blir en engångsföreteelse. Att man nöjer sig med att folk kommer in på publikplats är bra, men jag hoppas att det finns en vilja att fortsätta det här arbetet. Det kanske finns andra otillgängliga saker som också behöver förändras.”

Scenografin var jättefin med det röda, vita och svarta som dominerade. Den stärkte karaktärerna. Fanns det någon särskild anledning till det?

Josefin Hinders, som är den stora konstnären i det här konstnärliga teamet, är scenograf, ljuddesigner och kostymör. Hon ville ha starka kontraster i färgerna liksom det är starka kontraster mellan liv och död. Alltså ganska enkla färgsättningar, säger Tove.

Affischen till föreställningen är färgglad och den fick mig att bli nyfiken på vad som skulle komma att hända. Andra viktiga bilder är ju pressbilder och andra foton från arbetet med föreställningen, eller hur?

Den stora fotodagen är väldigt viktig, tycker Tove. Bilderna är det som blir kvar när föreställningen är över. Vid fotogenomdraget var tyvärr två artister borta. En dansare som har en mycket spektakulär roll (hon ”flyger” i sin rullstol) kunde inte närvara så vi fick konstruera en bild på henne efteråt.

Fotona berättar vad vi gjorde och eftersom de kan ses i pressen når de en publik utanför teatern. De som ser föreställningen ser allt med egna ögon, men alla de som inte kommer till teatern kan ta del av bilderna.

Har ni fått någon respons från publiken om vad de tycker om föreställningen?

Jag har bara fått positiv respons, säger Christine. Vi har fått jättefina recensioner! Jag tror att publiken kan identifiera sig på olika sätt med alla personer eller karaktärer.

Våra berättelser lyfts upp en extra nivå med scenografi och kostym och det är också en väldigt visuell upplevelse. Projiceringarna har uppskattats mycket. Föreställningen är inte bara själva berättelsen eller dansen, utan det är alltihop på något sätt. Allt hänger ihop.

Vad händer efter sista föreställningen?

Föreställningen kommer att visas till slutet av februari. Vi hade hoppats kunna göra mycket mer runt föreställningen nu under våren men tyvärr, säger Tove, har coronasmittan gjort det omöjligt.

Vi ville sätta igång flera etablerande projekt, ha en seminarieserie och en internationell festival. Det blev inget av det men vi kom en bit genom att vi ändå kunde sätta upp föreställningen. Men jag har ingen aning om det fortsatta arbetet.

Kanske kan vi ta de här goda idéerna och erfarenheterna och göra en ny teaterfestival, workshops eller seminarier om ett eller två år.

Tove och Christine håller med och säger: Det vore så ”coolt”!