Konstnär Hanna Windarp - att fånga det ogripbara | iMAGO

Konstnär Hanna Windarp – att fånga det ogripbara

Magasinet iMAGOs reporter Magnus Östling träffade konstnären Hanna Windarp i hennes hem i Fruängen i södra Stockholm. Efter en kopp kaffe börjar intervjun, som ska gå djupt in i Hannas kreativa metoder och spännande konstnärskap.

Porträtt på  Hanna Windarp fotograferat utomhus. Hon har en svart keps, hennarött långt hår som når henne nedanför axeln. Hon har stora mandelformade bruna ögon som ser rätt in i kameran och hon ler med stängd mun så att hennes smilgropar träder fram.
Hanna Windarp

Varför blev det just måleri för din del?

Ja, det var nog lite en resa. Det var inte självklart att det skulle bli måleri. Det har funnits många intressen genom åren. Men jag återvände alltid till måleriet och konsten och där trivs jag, säger Hanna.

Hur gammal var du när du började måla?

Att måla på riktigt, alltså med penslar och färger var jag i yngre tonåren. Min farfar höll på med oljemåleri, så jag fick hans gamla målarlåda. Det var så det började.

Har du någon konstnärlig utbildning?

Ja, i gymnasiet gick jag bild och form. Sedan gick jag på Pernbys Målarskola och konstskolan Idun Lovén, berättar hon.

Vad är Pernbys Målarskola?

Det är en gammal målarskola som startades 1920. De utbildningar jag gått är förberedande konstskolor, så jag har inte gått på Konstfack. Jag tyckte att det blev en för hård miljö, så jag pluggade inte vidare.

Ett fotografi av en väggmålning i ett i övrigt grönmålat rum med en kort låg säng med plyschdjur som ligger vid fotänden. Den gröna väggen är täckt av målade stora växter. Bladen är ljusa, nästan vita med skuggor i olika gröna nyanser.
Väggmålning.

Har du någon favoritteknik inom måleriet?

Ja, jag har lite perioder för många tekniker. Det bästa är när man kan använda många olika tekniker i samma tavla. Så blandteknik och experimentera. Jag brukar göra collage och måla över med akryl. Och sen olja på det, säger Hanna.

Har du någon favoritkonstnär?

Min första favorit, och någon jag fortfarande tycker om både som person och konstnär, är Louise Bourgeois. Hon är min absoluta favorit.

Vilken betydelse har konsten för dig?

Det är mycket terapi för mig. Ibland känner man att det är något som behöver komma ut, men man vet inte riktigt vad. Och sen när man har suttit ett tag och målat kanske man pratar lite med sig själv. Det är som ett samtal. Och ibland kan man prata med andra också om man lyckas. Då går det att förmedla någonting, menar Hanna.

Varifrån får du din inspiration?

Det är mycket från saker som jag drömmer. Jag försöker fånga saker som är lite ogripbara på en tavla. Jag gillar också gamla fotografier. Jag sparar fotografier från dödsbon, som jag försöker placera in i konsten.

Ett porträtt av ett barn i akryl och olja på pannå. Barnets huvud täcker hela bilden. Han sitter vänd åt höger och vänder huvudet framåt över den främre axeln. Ögonen är stora och bruna med något drömlikt i blicken.
”Loke 1 år”, akryl och olja på pannå.

Är det andligheten du försöker fånga?

Ja, det kan vara allting och många existentiella frågor. Minns någon dessa människor och vilka var dom? Och så kan man placera in dom i ett fantasilandskap. Det blir som en seans nästan, där man kommunicerar med dem.

Det blir väldigt filosofiskt också. Ibland har jag tänkt, hur passar jag in i det här? Kanske är det jag som är ett medium. Jag behöver inte vara i tavlan, utan det är jag som kanaliserar det här, förklarar hon.

Är det dödsbon från människor du känner?

Nej, från början var det från människor som jag kände lite. För jag fick mina första foton från min farfar som var begravningsentreprenör. Så det är nog farfar som har inspirerat konsten i stort, både med inspirationsmaterial och med det fysiska, som penslar och sådant.

En naken kvinna med mörkt axellångt hår står med det leende, stolt, mitt i målningen i vad som verkar vara en eld Enstaka tunna eldsflammor slår upp bakom huvudet på henne. .  Runt kanten på målningen är ramen målad som en del av verket.
”Uppstår”, blandteknik på pannå.

Har du ställt ut din konst någonstans?

Det har jag. På många olika ställen, väldigt blandat. Min första konstutställning var på Café 44, som är ett alternativt ställe för udda konst och musik på Södermalm i Stockholm. Och det var när jag var lärling på Kulturhuset Kapsylen.

Min senaste utställning hade jag på Bagarmossens Folkets Hus tillsammans med Henrik Pätzke från ateljé Inuti, berättar Hanna.

Om tjugo år vad gör du då konstnärligt?

Jag hoppas att jag kan leva på konsten. Att jag kan ha fler utställningar och att vara lite mer bekväm i att driva någonting själv. Att det inte handlar om att bli upptäckt, utan att jag hittar vägar på egen hand.

Har konsten hjälpt dig i din personliga utveckling?

Ja, absolut. Jag hade varit en helt annan person utan konsten. Jag lever mycket med min konst. Både i hur jag klär mig, hur jag bor och vad jag tycker om att göra. Jag jobbar nästan hela tiden, så det pågår alltid konst i mitt huvud, avslutar Hanna.

Se mer av Hannas konst på Instagram: @hannawindarp

Mitt i målningen står en ljushyad kvinna med rakt mörkt hår. Hon har på sig en klänning i en dov hudfärgad nyans. Som en del av klänningstyget ligger en naken kvinna i fosterställning med huvudet mot knäna.
”Del av mig”, akryl på pannå.
En kvadratisk målning i dova grå, brunröda och beiga toner. Mitt på målningen står fem personer klädda i ljust grå kåpor som är draperade runt dem med kapuschonger uppdragna över huvudena. De står utspridda runt om ett manshögt och oregelbundet format grått föremål.
”Som sand”, akryl och olja på duk.
Bakgrunden är mörkblå, grå och brun. Ljusare blå i övre delen av målningen. Färgerna går mjukt in i varandra vilket gör att det inte skapas några tydliga konturer. I mitten av målningen står två kvinnor vars konturer är tydliga.
”Utan titel”, akryl och olja på duk.
Fyra nakna kvinnor med vita dukar över huvudena. En kvinna står i mitten med armarna ovanför huvudet som om hon bär ett beigebrunt parti på hjässan. Ovanför henne går ett gulorange rakt streck ned över huvudet, över naveln och stannar vid kvinnans sköte.
”Caesarean”, akryl på papper.
Mitt på målningen sitter en ljushyad kvinna i profil vänd åt vänster. Hon har en gräddfärgad kortärmad klänning med puffiga ärmar, en stor rosett i ryggen och en stor vid kjol med mycket tyg som veckar sig och faller ned på golvet. Ett brandgult streck löper rakt uppifrån mitten av målningen och viker mjukt av som om det följer kvinnans sittställning.
”Det som håller mig kvar”, olja på pannå.
En flicka står barfota i en skogsglänta rakt framifrån och armarna hängande längs sidorna. 
Ett stort blad eller en ljus duk svävar över hennes huvud som ett regn eller solskydd.
”Utan titel”, blandteknik på pannå.
Bakgrunden är målad i olika kopparbruna nyanser med gråblå grenliknande streck som sträcker sig spetsiga och mörka in mot överkroppen av en ung kvinna, som står eller sitter nästan helt i profil med rak rygg och blicken snett åt höger.
”Okänd kvinna”, blandteknik på duk.
En naken kvinna sitter på ett mörkt golv med knäna vinklade åt vänster. Vid hennes sida sitter en likadant formad mörkare figur utan tydligt ansikte. Från kvinnans haka, ned över bröstet, löper ett orangegult streck som ringlar sig ned i hennes kupade händer och fortsätter i en mjuk båge ut mot vänsterkanten av tavlan.
”Den gula linjen”, blandteknik på pannå.