Kjell Stjernholm – formar skådespelare och berättelser

Regissör, politiker och bokaktuell författare. Det är mycket som Kjell Stjernholm kan skriva upp på sin meritlista. I en digital intervju med denna spännande person pratar vi både om hans arbete med att öppna upp scenen för en bredare grupp av skådespelare, och de kommande böckerna.

En av Kjells största bedrifter var hans sätt att driva Moomsteatern 1987-2012, så personer med funktionsnedsättning kunde utvecklas som skådespelare. Detta ledde till att skådespelarna fick den kompetens som behövdes, så att Moomsteatern kunde gå från att vara en studiegrupp till att bli en professionell teater.

En viktig del i detta arbete var, enligt Kjell, att fokus enbart låg på målsättningar med fokus på konstnärlig utveckling. De bannlyste målsättningar av social, pedagogisk och terapeutisk natur. Det vill säga, teatern skulle få lov att vara en teater i första hand.

Det var ett helt nytt tänk, både inom studieförbundsvärlden och daglig verksamhet, att målgruppen för teaterverksamheten var publiken, inte deltagarna själva.

Målbilden var hur man skulle göra den absolut bästa teateruppsättningen. Inte fokusera på hur alla deltagare mådde. Det vill säga, att vara en arbetsplats där deltagarna kunde utvecklas till att utföra sitt yrke, i detta fall att vara skådespelare, istället för en vårdande verksamhet.

Välgörenhet kommer inte att funka

Kjell var oerhört tydlig med en sak och det var att ”välgörenhet kommer inte att funka”. Han menar att personer med funktionsnedsättning inte kommer att få jobb genom välgörenhet, utan genom att personerna utvecklar en kompetens inom ett område, som är jämbördig med andra som jobbar inom det området. Detta synsätt var drivande för Moomsteatern.

När Moomsteatern hade varit igång ett tag och skådespelarna fick positiva recensioner och höga tittarsiffror, då började Kjell att arbeta för att teatern skulle lämna omsorgen och bli en professionell teater. Nu var den konstnärliga kvalitén på samma nivå som vilken annan professionell teater som helst, så det var otänkbart att Moomsteatern skulle fortsätta att drivas som en daglig verksamhet.

Efter ett tag lade han om projektet, så att det inte längre kunde gå tillbaka till att bli en daglig verksamhet. Då tvingades politikerna att välja om teatern skulle få fortsätta att existera som en professionell teater, eller läggas ner.

Kjell berättar att det var ett oerhört viktigt steg. Han betvivlar att teatern hade blivit professionell, ifall han inte hade fattat detta drastiska beslut. Politikerna beslutade till sist att Moomsteatern skulle bli en fullgod professionell teater.

”Jag valde aldrig teater som medel för att jobba med personer med funktionsnedsättning. Jag valde att jobba med teater. Och sedan så var personer med funktionsnedsättning mycket mer spännande att jobba med på scen.”

Kjell var tydlig med att han i sitt arbete inom Moomsteatern var regissör. Hans uppgift var aldrig att arbeta med funktionsrättsfrågor, utan att skapa den bästa teatern han kunde. Att jobba med skådespelare med funktionsnedsättning gav honom både unika kreativa utmaningar, samt kreativa möjligheter som han annars aldrig hade fått.

Ett exempel var när teatern satte upp en musikal där Jesus återföddes som en person med Downs syndrom. Kjell menar att detta bara var möjligt med skådespelare med Downs syndrom, annars kunde inte pjäsen tas på allvar. Det tillät honom att ställa viktiga konstnärliga frågor. Frågor som han bara kunde ställa för att han arbetade med skådespelare med någon form av funktionsnedsättning.

För mig är improvisationen jätteviktig

Vilka personer inom teatern har inspirerat hans arbete, undrar jag. Kjell berättar att det inte fanns så många förebilder då. Det fanns inte några andra som låg före dem i att arbeta med skådespelare med funktionsnedsättning. Men tre regissörer som var viktiga för Kjell var Augusto Boal, Keith Johnstone och Lars Rudolfsson.

Från Augusto Boal tog han tanken att alla kan spela teater, om personen får rätt roll, eftersom en upplevd erfarenhet kan vara viktig för vissa roller. Från Keith Johnstone hämtade han fokus på improvisation.

”För mig är improvisationen jätteviktig. Om du är skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning, så kommer du inte att vara felfri.”

Kjell ser att skådespelare kan använda improvisation som ett verktyg, för när saker inte riktigt går som det var tänkt. Kjell säger också att han gillade Lars Rudolfssons lekfulla teaterspråk, samt förmåga att överraska. Det har varit en inspiration för honom själv, i hans eget regisserande.

Två böcker på gång

Utöver att vara regissör är Kjell även aktuell med två böcker. En fackbok om hans arbete med Moomsteatern och en skönlitterär bok.

Den skönlitterära boken ”Koloristen som vägrade svart”, handlar om en man med Downs syndrom. Efter sin mors bortgång bestämmer han sig för att leva ett liv efter sina egna val. Mannen blir förknippad med en känd gatukonstnär. Det gör att han blir kändis och konsten blir jättemycket värd, men bara för att folk tror att det är någon annan som har gjort konsten.

Den skönlitterära boken diskuterar två, för Kjell, viktiga frågor. Frågorna om den egenbestämmande makten och om konstens värde, utifrån vem det är som har utfört den.

Det är två frågor som jag, efter denna intervju med Kjell Stjernholm, är övertygad om att han är rätt person att skriva om och diskutera i detta skönlitterära verk. Tack vare sitt arbete som regissör på Moomsteatern, där han arbetat nära dessa två frågor!