Recension ”Vipeholmsanstalten”

P1 Dokumentär

Randi Mossige-Norheim läste sin farbror Inge-Torkels namn, på en lista över hjärnor som skickades från anstalten Vipeholm till ett laboratorium i Uppsala. Då ville Randi undersöka saken. Vad hade egentligen hänt? Och vem kunde minnas något om de patienter som framlevde sina dagar på anstalten.

Randi kontaktade anhöriga till flera av patienterna på listan och besökte dem sedan. Dessa släktingar är idag gamla och förr i tiden skulle man inte tala om de här barnen, som ”försvann”. Det blev ett detektivarbete för att försöka få fram information.

Vipeholmsanstalten var en anstalt för människor med funktionsvariation. Anstalten öppnades 1935 för att avlasta de övriga anstalterna runt om i landet. De tog emot människor som ansågs våldsamma, svårskötta och obildbara. Det rymdes tusen patienter på anstalten.

System för intelligens

Hugo Fröderberg var chefsöverläkare 1935-1963. De intagna kallades för “idioter” och andra elaka saker. Fröderberg delade upp patienterna i grupper genom ett system. Han satte en siffra på hur ointelligenta han tyckte att de var. Systemet var 0-6, de som hade siffran 0-3 sågs som djur och obildbara.

Hugo Fröderberg tyckte att dessa patienter räknades till de lägst stående på skalan, saknade känslor och egentligen inte ägde existensberättigande.

Experiment på patienter

På anstalten skedde experiment på patienterna. Det mest kända är karies-experimentet, där patienterna på anstalten fick vara “försökskaniner”. Även barn blev utsatta för karies-experimentet.

De blev indelade i olika experimentgrupper. Några skulle äta stora mängder extra söt och klibbig kola, några skulle äta stora mängder fikabröd och en grupp fick fluor-rikt benmjöl på sina smörgåsar.

Man framkallade karies, så att tandläkarna kunde se hur det förstörde patienternas tänder. Försökspersonerna mådde väldigt dåligt av karies-experimentet, de fick ont i huvudet. En del blev tvungna att dra ut tänderna och andra fick ont i magen och mådde illa.

Hjärnor till Uppsala

När en patient dog på anstalten skickade överläkaren Hugo Fröderberg personens hjärna till ett laboratorium i Uppsala för forskning. Syftet var att ta reda på hur patienterna i de olika intelligensgrupperna såg ut i hjärnstrukturen. Det finns en lista kvar över patienter som ingick i hjärnexperimentet. 152 hjärnor packades ner i lådor och skickades till Uppsala.

Fröderberg gick i pension 1963. Vipeholm blev en särskola och ett gruppboende innan det 1982 stängdes för gott.

Vad jag tyckte

Jag tycker att P1 dokumentären Vipeholmsanstalten var otroligt intressant, men samtidigt en fruktansvärt grym berättelse. Det är väldigt bra att det kommer fram vad patienterna på anstalten blev utsatta för. Då får de utsatta och deras anhöriga någon slags upprättning.

Men det kändes tungt att lyssna på, för jag blev ledsen och upprörd. I mina ögon var det överläkaren Hugo Fröderberg och en del av personalen som var de verkliga monstren. Bara tanken på alla oskyldiga patienter på anstalten och speciellt barn som det experimenterades på, skrämmer mig.

Dokumentären består av flera telefonsamtal och intervjuer. Randi berättar väldigt bra, men jag hade ibland lite svårt att hänga med när hon intervjuade de olika släktingarna. Det var många olika människor hon talade med. Men det är också det som gör det intressant, att höra släktingarnas minnen. Många skämdes över hur deras släkting behandlats, fast det inte var deras fel.

Jag var både arg och ledsen när jag lyssnade på de fem avsnitten av serien. Alla avsnitt berörde och det var bra att de behandlade olika delar i avsnitten av allt som hände på anstalten.

Jag har så svårt att förstå hur man kunde vara så elak. Överläkaren och personalen på anstalten skulle hjälpa patienterna, ta hand om dem och skydda dem. Inte utnyttja dem som försökskaniner.

När jag, som själv har funktionsvariation, lyssnar på dokumentären, så känner jag mig tacksam för att jag får leva i en tid, där vi kommit så långt att alla människor, oavsett hur man är kan och får tillföra något till samhället. Att vi idag har den åsikten att alla är lika mycket värda, att alla har rätt att finnas till och att alla har något att bidra med.