Benjamin Staern – kompositören som ser musiken i färg

Magasinet iMAGO har träffat den prisbelönte kompositören Benjamin Staern tillsammans med operasångerskan Harriet Cronström Staern, Benjamins mamma, en solig septemberdag i Lund. Vi ville ta reda på hur det kommer sig att han ägnar sig åt att komponera musik.

Hur gammal var du när du för första gången fick en komposition uppspelad av en orkester?

Jag var 14 år. Den dåvarande konserthuschefen för Malmö Symfoniorkester Gunilla von Bahr frågade om jag kunde skriva ett verk för orkester. Hon visste att jag skrev musik. Jag hade skrivit några försökskompositioner som numera är preskriberade. Hela partituret skrev jag rakt upp och ned från takt ett till slutet för hand. Det blev ett stycke som var tre minuter långt som framfördes på en Nallekonsert under ledning av pappa Gunnar Staern.

Min officiella debut var år 2000 med Helsingborgs Symfoniorkester med verket The Threat of War som har spelats runt om i Sverige, Tyskland, Island och Danmark.

Behöver du några speciella förutsättningar när du komponerar, ett speciellt rum, eller är det en ständigt pågående process?

Inspirationen kan komma när som helst. Oftast behöver jag röra på mig innan jag börjar komponera. Plötsligt kan jag komma på en lösning som jag inte kommit på i studion. Det kommer som en hägring ibland.

Mobilen kan vara ett bra hjälpmedel för att spela in idéer genom att sjunga eller improviserar på piano som sen renskrivs för hand eller direkt in på datorn.

Vi har läst att du ser toner som färger. Har du alltid gjort det och ser du nyanser av basfärgerna, till exempel i olika nyanser av blå?

Ja, det gör jag. Djupa bastoner ger mörka färger. De höga tonfrekvenserna ger ljusa färger. Jag har nog sett färger ganska tidigt.

När jag läste Musikvetenskap på Lunds universitet upptäckte jag [Wassily] Kandinskys bok Om det andliga i konsten (1911). I den beskrev Kandinsky att när han hörde operan Lohengrin av Wagner på Bolsjojteatern så såg han i gul färg. Då sa jag till mig själv att så ser ju jag också det.

Använder du dig av färgerna när du komponerar?

Ja, om det är fler tonarter samtidigt så ser jag fler färger. Ser jag en färg så hör jag en ton och ser jag fler färger så är det fler toner. När det är svart är det total tystnad. Om det är kvartstoner, falska toner eller ”blue notes” som det också heter, så är det som att se bensin som spillts på trottoaren.

Vad är då vit färg?

Det är tonen C.

Stör det dig mycket om det är disharmonier eller falskt? Vad händer med dig då?

Det störde mig när jag var yngre men har blivit mera tolerantare med tiden. När jag kan stycket väldigt väl med partituret i handen hör jag direkt om det är något fel. Jag har absolut gehör.

Har du tankar om instrument och färger också?

Ja, det är det som är så intressant. Beroende på vilket typ av instrument det är så kommer de fram som skuggor framför en. Om det är en kontrabas eller violin eller cello eller xylofon eller piccola, så skuggar de av sig av på något sätt och det måste omsättas i något konkret för att man ska kunna förstå det.

Om det är en hel orkester så kan jag se flera färger utöver det eller olika tjocklekar av klangen. Om det är en soloflöjt så är det en väldigt liten strimma, är det flera är det väldigt kompakt och tjock färg.

Kan man använda akryl och olja och pastell för att beskriva det?

Det skulle man kunna översätta med, men inom musikens parametrar kallas det för densitet.

Påverkar färger i omgivningen dig, till exempel färger på människors kläder?

Både ja och nej, den där gröna plantan där borta är till exempel tonen G. Grå färg kan vara lite kvartstonsstämt, lite falskstämt som ska lugna en på något sätt. Här i rummet med grönt och mycket vitt är det C och G och den bruna hyllan ger ett D till det.

Jag har byggt ett färgsystem kring tonerna som jag bland annat har använt i en föreställning som hette Saiyah som handlade om färger utifrån syrsor och norrsken. Det är ett experimentellt multimedia projekt där jag samarbetade med Yoko Seyama, en scenograf och multimediakonstnär från Berlin. Henne fick jag kontakt med genom Christian Karlsen, en svensk dirigent. Christian och jag har jobbat ihop sedan ett tjugotal år. Vi gjorde en ordlös opera med instrumentalister i stället för sångare. Det blev ett slags allkonstverk med en gitarrist och en trombonist. Verket framfördes på Norrlandsoperan 2014 då Umeå var Europas Kulturhuvudstad.

Har du någon favoritfärg

Svårt att säga, men jag brukar alltid vara klädd i blått så det är nog min favoritfärg, marinblått. Det är också tonen B som i Benjamin.

Hur upplever du det när en orkester spelar upp det du komponerar?

Det som man har skrivit på i kanske ett halvår blir verklighet. Blodet strömmar rakt igenom en och det blir som en enda röra plötsligt. Första intrycket brukar vara, men herregud, allt det jag har suttit och harvat med i har jag ändå lyckats realisera. Det berör och ibland kommer tårarna.

Har du skrivit musik i någon helt annan genre, har du till exempel skrivit någon death-metal eller symfonirock?

Hårdrock lyssnade jag på när jag var yngre för att få till mig lite annan sorts energi. Jag har inte spelat i rockband direkt. Jag lyssnade på Genesis och Gentle Giant, som på något sätt ligger nära klassiskt musik eller nära renässansmusik.

Min opera Snödrottningen är en mix av klassisk musik och symfonirock. Jag söker gärna efter klanger som jag inte hört förut.

Kan man sätta en etikett på ditt musikskapande?

Många säger att det är svårt att sätta fingret på vilken stil jag har. Jag gillar inte att sätta någon stämpel, musik är på något sätt alltid musik. Jag är experimentell samtidigt som jag kan skriva inom den fria konsertmusiken, någonstans mitt emellan tradition och innovation befinner jag mig.

Jag forskar lite just nu om detta med färger som jag ser i musiken och funderar på att skriva om det och skapa en systematik kring det.

Identifierar du dig på något sätt med någon funktionsnedsättning?

När jag var yngre kanske.

Jag [Catarina] som själv har diagnosen autism, kallar det för en superkraft.

Ja, en extrem superkraft, det är vi båda överens om.

Tror du att du kan inspirera andra med liknande funktionsnedsättning att satsa på sin begåvning?

Jag har alltid vetat att jag var väldigt duktig på musik. Matte, till exempel, var fullkomligt ointressant och irrelevant. Min musikalitet var min tillgång. Kan jag hjälpa någon blir jag glad.

På Benjamins hemsidan kan du läsa och lyssna på hans musik: www.benjaminstaern.se 

Kommentar

Partitur: ett notblad med alla stämmor i ett musikstycke.