Benjamin Staern – en kompositörs uppväxt

Vi träffar Harriet Cronström Staern, operasångerska och Benjamin Staerns mamma, för ett samtal om Benjamins uppväxt. Harriet berättar bland annat att filmen Rain Man från 1988 var en ögonöppnare för dem som föräldrar, de kände igen huvudkaraktären Raymond Babbitts sätt att agera i Benjamins beteende. Man kan stå och betrakta, men man kommer inte in i världen. Idag ser Harriet att Benjamin fått en gåva som inte andra har, som en gudagåva.

Hur var Benjamins första steg i livet?

Benjamin brukar säga att han har haft en okänd form av autism. Läkarna inte vill sätta en diagnos. De visste inte, det var så konstigt allting. Det var mycket som inte stämde när Benjamin var liten. Han var stum tills att han började skolan.

Benjamin försvann in i sin egen lilla värld. Det enda som han tycktes ha glädje av var att sitta och lyssna på klassisk musik hela dagarna. Om fel grammofonskiva spelades så skrek han tills att man satte på rätt. Det var inte ”Bä bä vita lamm” utan det var de stora kompositionerna.

Endast en av de fyra inspelningarna av operan Tannhäuser, som fanns i hemmet, ville Benjamin lyssna på. De andra tre gjorde honom orolig.

Om vi tar det från början?

Benjamin är min tredje son. Jag var 36 år när jag fick honom. Jag är tacksam för att jag fick honom då och att Benjamin inte var mitt första barn, för då kanske vi hade följt alla råd från experterna. Det gjorde vi inte.

När Benjamin var fyra månader genomgick han en omfattande operation av skallen. Sömmarna hade växt samman för tidigt och gjorde skallen asymmetrisk. Skadan heter Craniosynostosis. Benjamin började gå när han var 16 månader och prata i 6-7 års ålder. Benjamin var helt olik sina äldre syskon.

Dagar var mycket lika varandra. Samma lek upprepades dag efter dag i flera år. Vårt hem var fyllt av musik. Pappa Gunnar var dirigent och jag sjöng och vi var mycket bestämda med att Benjamin skulle växa upp tillsammans med sin biologiska familj. Någon annan lösning kom inte på tal.

När upptäckte ni att Benjamin hade sin musikaliska begåvning?

Det gjorde vi nästan med en gång. Han låg där med sin vällingflaska och lyssnade på klassisk musik. Jag försökte möta honom genom musik. Men när jag spelade tonerna H, A, G på blockflöjten protesterade Benjamin: ”Det går inte. det går inte! Varför går det inte? Det låter C Aiss Giss!” Blockflöjten var ju felstämd och det hörde inte jag. Benjamin visade också tidigt att han hade en bred och tydlig musiksmak.

Om Benjamin vuxit upp i en annan familj som inte hade haft musiken, vad tror du skulle ha hänt då?

Det vet jag faktiskt inte. Det beror på hur öppen man är som människa. Man får ju söka barnets förmågor och ge dem de verktyg de behöver helt enkelt. Att möta så mycket musik i hemmet har varit en enorm fördel för Benjamin.

Teaterliv är ett helt annat sätt att leva helt enkelt. Man får inte ledigt och man ska vara glad även när man är ledsen. Det var inget dagis som ville ta emot honom under tiden jag repeterade. Nunneklostret som låg nära teatern hade en liten verksamhet för barn, där var han välkommen. Det var ganska bra faktiskt för de bytte inte personal. De var trevliga och kul tanter.

Finns det situationer där Benjamin behöver stöd idag?

Benjamin klarar det mesta själv. Men han behöver lite support ibland. Tack och lov så har vi David, hans älsklingsbror. Han är klok och han sa redan när de var små: ”varför ska du ha barnvakt, för det är ju jag som gör jobbet”.

David släppte inte en jäkel i närheten. Han vyssade och han tog fram vällingflaskan. David har varit Benjamin trygghet och det har han fortsatt vara. David finns alltid där när Benjamin behöver. Nu kan jag dö i lugn och ro.