Mörk danshyllning till människan | iMAGO

Mörk danshyllning till människan

De första skisserna till dansföreställningen Den svarta trädgården gjorde koreografen Veronica Tjerned redan år 2019. När dansarna på Mosaikteatern i Stockholm intog scenen tre år senare var det mot en aktuell bakgrund av krig i Europa och hotet om atombomben.

Scenbild. Flera svartklädda dansare står på rad bakom varandra, med armarna hängande utmed sidorna. De blickar allvarligt rakt framför sig eller nedåt. Scengolvet är svart liksom draperierna i fonden.
Ur ”Den Svarta trädgården”.

Detta är en hommage till människan. Vi är så fantastiska och så dumma på samma gång, säger Veronica.

En ljus föreställning om döden eller en mörk föreställning om livet? I Mosaikteaterns föreställning Den svarta trädgården bjuds publiken in i ett drömskt landskap av skuggor och mörker. En suggestiv dansupplevelse, öppen för var och en att tolka. Är det dans om döden? Koreograf Veronica behöver inte tänka efter.

”Jo, det är klart att det är! Det är en föreställning som ska leda till eftertanke. Den blev så aktuell med kriget i Ukraina och med ett nytt hot om atombomben. Samtidigt är allt tecknat med väldigt lätta penseldrag – så publiken kan läsa in vad man vill efter var man befinner sig i livet.”

Scenbild. Tre dansare sitter på det svarta scengolvet. Carolina Coreras sitter i skräddarställning. Bakom henne sitter Niklas Hjelmvik som lutar sig mot henne.
Dansare och skådespelare från Mosaikteatern i föreställningen.

Del två i trilogi

Den svarta trädgården är den andra delen av en tänkt trilogi. Den första delen, Rosenstaden, var en ljusare saga i rosa toner.

Den aktuella föreställningen är alltså betydligt mörkare, med tydlig koppling till människans mörka sidor. Den tredje och sista delen kommer att få ett ljusare tema. Namn finns ännu inte men ordet vitt finns med.

Scenbild. Dansaren Sofia Wittmark rör sig över scengolvet och den vida svarta klänningskjolen sveper fram med henne. Intill fonddraperiet står tre andra dansare med ryggarna vända mot scenen och armarna längs sidorna.
Sofia Wittmark gestaltar mörker och skugga i föreställningen.

Långsamt

Mosaikteatern spelar för en varierad publik och har en stor grupp skådespelare. Deras uppsättningar följer inte något mönster. Men något som Veronica tar upp som genomgående är det rörelsebaserade arbetssättet – att ord sällan används.

I den här föreställningen är tempot ofta långsamt, vilket passar temat och musiken. Men här finns också partier med snabbare dans och scener som kan beskrivas som nära, ljusa eller humoristiska.

Röd solodans

Josefin Jakobsson dansar i föreställningen. Hon tycker att Den svarta trädgården är lik tidigare föreställningar hon gjort. Men för henne har dansen vuxit, hon har klivit fram och har nu en roll då hon dansar solo. Ett stycke som hon säger betyder mycket för henne. Josefin säger:

”Jag dansar med en röd tygschal. Jag tycker den dansen handlar om kärlek.”

Scenbild. Två rödklädda dansare mot en blå bakgrund. Båda gör rörelser med händerna som är delvis rödfärgade.
Malin Nord i ”Gulabistan” – Rosenstaden 2022, del ett i triologin.

Om ensamhet

Niklas Hjelmvik har spelat i flera av Mosaikteaterns föreställningar de senaste åren. Han syns mycket på scen och med stor närvaro. Niklas säger:

Den svarta trädgården handlar om mörker och trädgård och skuggor. Det är lite mer dans i föreställningen. Jag tycker att den handlar om ensamhet.”

Modigt mörker?

Att sätta upp en förställning med så mörkt innehåll har också gjort att Veronica mött reaktioner.

Jag har fått höra att jag är modig som gör en så mörk föreställning. Det är ett tungt tema, jag har förstått att det är ovanligt i den här målgruppen. Men för mig ska skådespelare lyftas fram i sin fulla rätt. De är scenpersonligheter som ska vara i förgrunden, våra skådespelare har en scennärvaro som är drabbade, berättar Veronica.

Scenbild. Dansaren Carolina Correra klädd i vitt betraktar en vit blomma i ett vattenglas, som hon håller framför sig med utsträckt arm.
Carolina Correra i föreställningen ”Den svarta trädgården” 2023, del två i triologin.

Hårt arbete

Skådespelarna som arbetar på Mosaikteatern övar scenkonst i någon form alla dagar i veckan. Den dagliga verksamheten vid Telefonplan i södra Stockholm, vars scen skulle göra många lokala teatrar avundsjuka, står för det man gör.

Och Veronica betonar det arbete som ensemblen lägger ner. De provar sig fram, utformar föreställningens koreografi tillsammans med ensemblen.

”Jag jobbar stenhårt med gruppen på precis samma sätt som jag jobbar med andra professionella danskompanier, samtidigt är jag lyhörd och ser till tillgångar och förmågor.”

Välrepeterad är trygg

Den koncentrationen som Veronica nämner märks under repetitionen. Hon har gruppen med sig, ger tydliga instruktioner, fångar dansarnas uppmärksamhet. 

Allt vi gör ska vara så välrepeterat att man känner sig trygg när man går upp på scen, säger Veronica, och berättar att det är viktigt för henne efter att upplevt misslyckade föreställningar som ung.

Så när föreställningen sätts upp igen i höst blir det mörker med ljusa stråk under full koncentration. Veronica själv däremot håller sig undan.

Porträttbild av Veronica Tjerned mot svart bakgrund. Veronica ler mjukt med stadig och vänlig blick. Hon har mörkblont hår som är bakåtstruket och uppsatt.
KoreografVeronica Tjerned.

”Jag håller mig så långt bort som möjligt när vi står på scen. De klarar sig själva!”

Ensemblen: Malin Nord, Miriam Kroneld, Wilma Kinnman, Niklas Hjelmvik, Josefin Jakobsson, Sofia Wittmark, Pablo De Acha, Carolina Contreas.

Koreografi: Veronica Tjerned och ensemblen.