Krönika ”Att bryta invanda mönster”
Vi som har en funktionsnedsättning tycker ofta synd om oss själva, ibland så till den milda grad att det tar över själva livet. Jag har arbetat som fotograf inom ”handikapprörelsen” under större delen av mitt liv. När jag 1980 var i Arnhem och följde de Paralympiska spelen, satt jag och några av de svenska paraidrottarna och diskuterade.
Jag berättade om mina problem med min dyslexi, om min hemska skolgång. Då sa Lasse Löfström, som var en av Sveriges bästa rullstolsåkare på 80-talet, ”Men för helvete, Martin, du har ju en frisk och stark kropp.”
När jag tittade på alla med olika funktionsnedsättningar som satt där i rummet insåg jag att jag var privilegierad.
Lasse Löfström berättade att när han som 5-åring blev överkörd av mjölkbilen och blev förlamad från midjan innebar det en kroppslig begränsning, men samtidigt en mental frigörelse:
”När jag inte längre kunde gå i de Löfenströmska fotspåren blev jag tvungen att bryta ny mark. Det gjorde jag genom handikappidrotten och det har gjort mig till en friare människa. Jag är till exempel den ende i familjen Löfström som rest utanför Norrtälje och jag har vänner från hela världen.”
Jag insåg under detta samtal att även mina begränsningar gjort att jag inte gick i släktens fotspår och läst vidare på universitet eller KTH. Jag valde att gå min egen väg och hittade mitt drömyrke som fotograf. Därför var jag nu en av de tolv som utgjorde den samlade världspressen som skildrade dessa historiska tävlingar i Arnhem.
Många år senare arbetade jag med ett bokprojekt om att använda resandet som en form av lärande för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Jag var med en skolklass från Lindeparkens särgymnasium som hade rest till Sri Lanka.
Vi hade just anlänt till hotellet och efter att ha inspekterat rummen skulle vi äta middag i trädgården. Där satt Mir (en av eleverna) med en whisky i handen. Lärare, handledare och undertecknad fick en mindre chock. Vad gör vi nu?
Men vid närmare eftertanke insåg vi att Mir var myndig och i sin fulla rätt att ta ett glas whisky, men kanske inte enligt svenska värderingar. Här var vi i ett land där man inte behandlade Mir utifrån hans funktionsnedsättning. Han var en turist som var på semester och som de flesta turister kunde han inte språket men han kunde betala för sig.
Mir och hans kompisar som var med på denna resa behandlades precis som alla andra turister, och de fick en ny självbild.
Många gånger är det inte begränsningarna som funktionsnedsättningen skapar, utan hur funktionsnedsättningen betraktas av personen själv och samhället som skapar förutsättningarna för hur bra livet ska bli.
