Dikt ”Spegel, spegel”

Det börja när jag var ung, jag var ensam och rädd, försökte hänga på de andra.
Men det var svårt, så svårt.
Jag fick en dag en vän, som ändra på allt.
Han försvann, jag minns när vi hängde med varann.
Berättade hemligheter om planeter.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som ensammast är.
Om det är sant som de säger, att det som inte dödar, härdar dig.
Jag kommer gå stark ur det här.

Mitt andra år blev ett helvete.
Såg inte vad jag gjorde för fel.
Jag blev slagen en gång och lämnad på marken.
Ensam och rädd, ensam och rädd.

Så jag fick nog och sa ifrån, som jag borde gjort för längesen,
men jag var ensam och rädd, ensam och rädd.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som ensammast är.
Om det är sant som de säger, att det som inte dödar, härdar dig.
Jag kommer gå stark ur det här.